Drömde att jag var i någon högt belägen ljus stad. Tror att jag var pojke, men är osäker på den fronten, och att jag lekte tillsammans med en annan ospecificerad pojke, är ännu mer osäker på den personen eftersom jag aldrig såg ansiktet eller något sådant under hela drömmen, personen var bara där hela tiden.
I en sängram av svarvat mörkbrunrött trä som var i typ 8-10års åldern storlek hade vi knytt fast en lina och lagt ut någon form av för mig okänt bete. Linan sträckte sig rakt ut i stan och jag såg inte, ändan, betet. Då nappade det, inte överraskande, det var som att jag visste att det skulle ske, och sängramen dras iväg. Jag och pojken tar tag i ramen med våra händer, men vi drar inte in fångsten utan den drar iväg oss. men inte iväg igenom stan utan rakt upp i himlen, vi hänger o klänger där i sänggaveln. Vad det nu än är som nappat så drar oss högt upp i skyn och till och med upp över de vita molnen. Då vi är så högt som flygplan som mest kan stiga (visste bara att det var så högt vi var) så känner jag både en fascination och lite skräck över hur högt vi är, förundran över hur vackra molnen är från sådan höjd. Tillslut är vi så högt att det inte är någon tyngdkraft längre. Men vi är inte rymden utan det är ljust soligt och jag ser ännu molnen från ovan. Linan är nu halvslak och går inte uppåt längre utan framåt där uppe i himlen. Då vi nu håller i sängramen så hänger våra fötter uppåt, det är svalt på ett härligt sätt, känner mig säker på att jag lyckats, med vad vet jag inte, för på något sätt är det inte att dra in fångsten som jag tänker på, vet inte ens vad det är som dragit fram oss, det bara är.
When you remember when you can’t forget
you know that it was
a moment
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar